Dag 53. Del 3 av 3. Nio av tio kristna är lurade
Hur kommer det sig att trots att jag varit kristen hela mitt liv, haft en bra uppväxt i en stabil familj och gått till kyrkan i princip hela livet ändå haft en tomhet på insidan. Jag har försökt att fylla den tomheten, med jobb, prylar jag köpt, relationer, sex, spänning, alkohol, vänner, gått till kyrkan m.m.
Detta är sista delen i
Ett liv fyllt av äventyr
Del 3 av 3. Nio av tio kristna är lurade.
Visst, rubriken kanske är lite överdriven, jag har inte statistik som underbygger det påståendet. Mitt mål med denna texten är inte att du ska tycka som jag, mitt mål är inte att jag ska övertala dig om att du lever fel och jag lever rätt för så är det inte. Jag har precis fattat en sak som jag tidigare inte förstått, om det vill jag berätta. Det är allt. De saker vi söker fylla tomheten är sällan dåliga saker men några av dem skapar ett beroende och alla av dem har en sak gemensamt, de fyller inte tomheten. 
Vad är anledningen till att de flesta människor känner tomhet, olika intensivt i olika perioder av livet. Superkändisar har störst problem då de kan köpa vad de vill ha, människor dyrkar dem och de kan ha sex med i princip princip så många de vill. Det brukar sluta med att de tar till droger och till slut blir sucidala. Här har du en lista på folk som bekräftar det: http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_suicides Efter vad jag har hört är anledningen att när vi skapades så la Gud ner ett Gudsvakum som bara han kan fylla. Du kan känna dig ensam mitt bland vänner, du kan ha svårt att somna även att du är trött och ibland blir du deprimerad utan anledning.
Min provokativa rubrik syftar på att 9 av 10 kristna globalt sett är inte tillfredsställda med vad de har. De söker i olika saker. Det här problemet är störst i västvärlden där vi i regel köper det vi vill ha, vi är inte förföljda för vår tro, vi behöver inte anstränga oss så mycket.
Ett annat exempel: 9 av 10 kristna män i kyrkorna i USA tittar på porr. (det finns det däremot amerikanska undersökningar som bekräftar) Oavsett vad du tycker om porr så skapar det tre saker:
-en skev bild av kärlek,
-ett beroende
-och en tomhet.
Jag är inte beroende säger du, testa att sluta då. Det är inte min poäng, titta på porr om du vill. Min poäng är hur kan det vara så att man kan gå till en kyrka år efter år utan att man får sitt tomrum fyllt.
Läs antingen Joh 4:4- eller läs denna något moderniserade version.
På restaurangen Josefina (som vi alla älskar, för dig som inte ätit där http://www.josefina.nu/) satt en rik schtekare, han har svindyra kläder och man kan se att han är en sån kille som brukar spruta champange på V, eller vaska i båstad, förmodligen även dumpa burgare i Visby. Plötsligt kommer en hemlös zigenare, en snubbe som ser allmänt risig ut, han går fram till baren. Hur han lyckas komma in på Josefina förblir ett mysterium till denna dag, att ingen kastade ut honom. Ännu mer otippat är att schtekaren börjar prata med zigenaren från sitt bord och ber honom att komma och slå sig ner bredvid honom. Zigenaren ser extremt förvånad och förvirrad ut. Schtekarn frågar om han kan bjuda honom på något.
"Sluta, jag är en hemlös zigenare, sådana som du pratar inte ens med oss"
-"Om du visste vem jag är skulle du bett mig om det levande vattnet så du aldrig mer skulle behöva bli törstig (i själen)"
Liknelsen i Joh 4:4- berättar om hur Jesus sitter vid en brunn, en samarisk kvinna kommer dit och Jesus inleder en konversation. (Berättelsen ovan förklarar klassskilnaderna dem emellan och hur osannolikt det var att en rik Jude skulle tala med en Samarisk kvinna, ja, Jesus hade dyra kläder) Han berättar saker för henne som han rent mänskligt omöjligt kunde känna till, så att hon förstår att han har tillgång till en högre källa av information. Han förklarar för henne att anledningen till att hon har varit gift 4 gånger är att hon söker att känna sig accepterad och älsklad. Att få tag på den känslan får man inte genom pojkvän/flickvän eller att vara gift, Jesus säger att det finns en annan brunn att dricka ur.
Den brunnen dricker inte ens de flesta kristna ur, det är DET som jag tycker är konstigt. De flesta kristna jag lärt känna genom åren är även de sökare utan att de vet om det. Jag tänker inte fortsätta att leva mitt liv så, jag har nu börjat på en resa där jag varje dag lär mig att dricka ur den källan som ger liv.
Jag är precis i början av att förstå, livet är inte en destination, det är en resa. Känn inget dåligt samvete över vart du är just nu i livet, fokusera på att du ska kunna titta tillbaka på ditt liv om 30 år och vara stolt.
Jesus dömmer oss aldrig för vart vi är just nu, han förvandlar oss från insidan och ut.
Sammanfattning:
Du kan söka så länge du vill i olika saker men OM det är så att Gud medvetet lagt ner en tomhet i oss som bara han kan fylla, då utmanar jag dig att be en bön.
"OM du finns Jesus, fyll mig just nu, låt mig känna att du är på riktigt, amen"
Att gå till en kyrka hjälper inte. Att ha en relation med Jesus hjälper inte, att ha en NÄRA relation och att be som att Gud verkligen finns hjälper.
Som du redan förstått är jag själv på upptäcksfärd, så jag har inte svaren men jag börjar få en stark känsla av att Gud har svaren. Jag ska ta reda på hur man dricker det levande vattnet som Jesus talar om. Jag vill inte nöja mig med ett någorlunda behagligt kristet liv, jag vill att Gud ska fylla den tomhet i mig som han skapat.
Dag 47. Ibland måste man hjälpa de som behöver hjälp
Den här tjejjen är ny bloggare, jag försöker att hjälpa henne att komma igång,
så jag ger några av mina 100.000 läsare till henne så hon får en bra start.
Kolla detta klippet, jag skrattar iaf högt varje gång.
Om du tycker att det där var roligt så behöver jag din hjälp att rösta,
Anagina är nominerad till bästa webb tv i kristallen, klicka i boxen nedan
och klicka sedan rösta.
Dag 45. Försökt att lära en Japan att uttala Tack
Jag LÄSER sån här information, alla andra här ser det dagligen och
reflekterar inte över innebörden.
Den här bussen får ta 72 passagerare, varav 58 sittande och 27
stående.. Men vad i ..... är det för fel på folk, vilket Jon har
räknat ut det där? Jag blir seriöst arg, 85 personer men bara 72
passagerare, ska vi ha 7 busschaufförer nu? Är det så?
Det står på ALLA bussar... Inte en. ALLA. Det är många. Visst alla
kan göra fel men att INTE korr.läsa en sån text!? Jag orkar inte
mer, jag tappar inte suget på att leva men suget på att åka på
bussen är som bortblåst. Jag tror piiip att jag ska gå istället. 72
personer går på trottoaren. Egentligen är de 85. Jag orkar inte.
Sen kommer man till de trötta killarna i biljettluckorna för att
köpa tågbiljett.
-Returnticket today, townhall.
-9 dollar
Lägger fram mitt kort och leg,
Sur ton
-whay aryo shooowing me althat?
(de säger själva här att de inte pratar engelska, de pratar
australiensiska. Stor skillnad, de slöddrar fram engelskan som
påtända heroinister, alla som bott här kan intyga det)
-Pardon me?
-why are you showing me all that?
Antar att han inte tar kort och letar upp min största sedel bara för
att.
- oh, we DO take card.
-Ok, but maybe you should do your job then and actually charge money
from the card?
- i just asked why you showed me your id?
- maybee its more secure to match the card with an id? I can easily
write whatever is written on the back of any card,right? do you think
thats good security?
När jag nu ser hans trötta blick inser jag att jag precis kastat
pärlor till svinen,
gett rysk kaviar till ett gatubarn,
gett en diskmaskin till en hemlös,
förklarat relativitetsteorin för en blondin,
testat att sälja in till franskmännen att engelska ska vara
deras nya förstaspråk,
spolat på ett utedass,
försökt att prata i frifall,
försökt förklara mode för en amerikan,
försökt att motivera mig själv att köpa billig frukostjuice,
försökt att stanna ett kryssningsfaryg genom att placera min eka framför,
förklarat för en engelskman att öl inte är bra,
försökt lära en Japan att uttala Tack:
Första dagen på skolan, lärde känna en Japan. Ville lära honom
svenska.
Jag: tack!
Motoyaki: tatch
Jag: no! TACK!
Motoyaki: tatch
Jag: NO! TACK!
Motoyaki: tatch
Jag: NO! TACK!
Motoyaki: tatch
Jag: NOOO!!!! K! K! TACK!
Motoyaki: ch ch tatch
Jag:whatever dude.
Biljettlucksterroristen brydde sig noll om säkerhet, alla här nere
läser signaturen på kortet och tycker det känns bra. Dessutom är
det ju snudd på omöjligt att skriva på baksidan, det fältet är ju
tillverkat med en bläckavstötande yta, det vet ju alla som någon
gång försökt att skriva där.
Dag 38. "I came here out of desperation..."
Du behöver inte läsa detta, men jag behöver skriva det.
Idag tog jag lunch med Layne och när han berättat sin story och frågade mig om varför jag kom hit svarade jag.
Aight dude, I´ll tell the story straigth up your face. Med ett leende på läpparna.
"I came here out of desperation..."
Jag var trött på att inte leva efter min värderingar och mina ideal. Jag hade hamnat i en livsstil som jag absolut njöt av men som gjort mig så kall på insidan att jag tänkte,
"Jag tror att det finns en Gud, en himmel och ett evigt helvete, och som jag lever nu kommer jag sannolikt hamna i det senare.".
Jag kommer ihåg hur jag var okej med det eftersom jag njöt så mycket av min livsstil. Att hamna i den positionen är ett stort steg för någon som är uppväxt i ett kristet hem. Jag fortsatte dock att regelbundet gå till kyrkan men var tydlig med att jag levde runt med mycket alkohol och kanske inte per definition den mest monogama killen i världshistorien.
Nu frågar Layne mig "What made you come back then?"
Utan att tänka svarar jag, "att pastorn och att ledarna i kyrkan jag gick till accepterade mig och inte försökte ändra min livsstil. (Förstå mig rätt, de uppmuntrade den inte heller) De var inte det minsta dömmande och de berättade hur mycket jag betydde för dem. De lät mig ha min process." Jag ska inte nämna några namn för då glömmer man alltid några men tack Eric, Andreas, David, Mattias m.fl.
I februari satt jag på Hillsong stockholm och såg deras visionsvideo för 2010, jag gråter inte extremt ofta men under den videon (runt 20 min lång) grät jag typ 7ggr. Efter videon gick jag fram till en av mina bästa vänner (som jag varit "ledare" för back in the days) och han hur teologiskt vidrigt det än må vara "bad frälsningsbön med mig". Jag bad inte många ord, jag grät mest och sa Jag behöver hjälp, jag kommer inte klara det här själv. Jag gav helt upp mina egna ansträngningar. Snabbt därefter tog jag beslutet att byta Stockholm mot Sydney, Klubbliv mot Ledarskapsutbildning på Hillsong, egencentrering mot att börja hjälpa andra. Läs vad det står, inget annat, det är inte fel på klubbliv men det finns ännu bättre.
Om jag hade fortsatt på min dåvarande livsstil hade jag bara blivit ännu en "badguy" som tjejer är attraherade av men som INGEN vill gifta sig med. Jag har iofs inte haft ett problem med det senaste åren då jag genuint tyckt att jag hade det bättre som singel, eftersom jag jämförde med vad jag SÅG i andras relationer och äktenskap.
Det är stor skillnad på det man utifrån Ser och hur det verkligen är. Det man inte ser utifrån är tryggheten OCH spänningen, dynamiken av att lära känna en person på djupet. Någon som älskar dig trots att du inte är perfekt, någon som genuint bryr sig om hur du mår och som nästan alltid finns där för dig.
Att jag fick ha min process ledde till att jag tog det här steget att flytta hit och börja leva passionerat igen för det jag tror på och brinner för, vilket jag aldrig gjort annars, så även det som för tillfälligt inte ser så bra ut kan leda till något som är våldsamt bra.
Tillåt mig avslutningsvis nämna grodan i kastrullen appropå hur jag blev så kall att jag inte brydde mig: En groda är i en kastrull. Om man hettar upp temperaturen mycket snabbt, blir grodan obekväm och hoppar ur. Om du istället långsamt, succesivt höjer temperaturen känns det bara skönare och skönare för grodan tills han inser att han kommer att bli kokt och när han då försöker ta sig ur är hans muskler inte längre användbara pga temperaturen. Succesivt höjdes temperaturen runtikring mig och nådde sin kulmen när jag bokstavligen satt med ett word-dokument och planerade att råna en bank. För spänningens skull. Det är bättre än fallskärmshoppning ur ett adrenalin-perspektiv.
Jag kunde inte ta mig ur kastrullen själv, men jag fick hjälp ovanifrån genom att kapitulera och ge upp mina egna försök. Dessutom INNAN jag blev kokt. Fängelseliv är inte så glamoröst.
Idag tog jag lunch med Layne och när han berättat sin story och frågade mig om varför jag kom hit svarade jag.
Aight dude, I´ll tell the story straigth up your face. Med ett leende på läpparna.
"I came here out of desperation..."
Jag var trött på att inte leva efter min värderingar och mina ideal. Jag hade hamnat i en livsstil som jag absolut njöt av men som gjort mig så kall på insidan att jag tänkte,
"Jag tror att det finns en Gud, en himmel och ett evigt helvete, och som jag lever nu kommer jag sannolikt hamna i det senare.".
Jag kommer ihåg hur jag var okej med det eftersom jag njöt så mycket av min livsstil. Att hamna i den positionen är ett stort steg för någon som är uppväxt i ett kristet hem. Jag fortsatte dock att regelbundet gå till kyrkan men var tydlig med att jag levde runt med mycket alkohol och kanske inte per definition den mest monogama killen i världshistorien.
Nu frågar Layne mig "What made you come back then?"
Utan att tänka svarar jag, "att pastorn och att ledarna i kyrkan jag gick till accepterade mig och inte försökte ändra min livsstil. (Förstå mig rätt, de uppmuntrade den inte heller) De var inte det minsta dömmande och de berättade hur mycket jag betydde för dem. De lät mig ha min process." Jag ska inte nämna några namn för då glömmer man alltid några men tack Eric, Andreas, David, Mattias m.fl.
I februari satt jag på Hillsong stockholm och såg deras visionsvideo för 2010, jag gråter inte extremt ofta men under den videon (runt 20 min lång) grät jag typ 7ggr. Efter videon gick jag fram till en av mina bästa vänner (som jag varit "ledare" för back in the days) och han hur teologiskt vidrigt det än må vara "bad frälsningsbön med mig". Jag bad inte många ord, jag grät mest och sa Jag behöver hjälp, jag kommer inte klara det här själv. Jag gav helt upp mina egna ansträngningar. Snabbt därefter tog jag beslutet att byta Stockholm mot Sydney, Klubbliv mot Ledarskapsutbildning på Hillsong, egencentrering mot att börja hjälpa andra. Läs vad det står, inget annat, det är inte fel på klubbliv men det finns ännu bättre.
Om jag hade fortsatt på min dåvarande livsstil hade jag bara blivit ännu en "badguy" som tjejer är attraherade av men som INGEN vill gifta sig med. Jag har iofs inte haft ett problem med det senaste åren då jag genuint tyckt att jag hade det bättre som singel, eftersom jag jämförde med vad jag SÅG i andras relationer och äktenskap.
Det är stor skillnad på det man utifrån Ser och hur det verkligen är. Det man inte ser utifrån är tryggheten OCH spänningen, dynamiken av att lära känna en person på djupet. Någon som älskar dig trots att du inte är perfekt, någon som genuint bryr sig om hur du mår och som nästan alltid finns där för dig.
Att jag fick ha min process ledde till att jag tog det här steget att flytta hit och börja leva passionerat igen för det jag tror på och brinner för, vilket jag aldrig gjort annars, så även det som för tillfälligt inte ser så bra ut kan leda till något som är våldsamt bra.
Tillåt mig avslutningsvis nämna grodan i kastrullen appropå hur jag blev så kall att jag inte brydde mig: En groda är i en kastrull. Om man hettar upp temperaturen mycket snabbt, blir grodan obekväm och hoppar ur. Om du istället långsamt, succesivt höjer temperaturen känns det bara skönare och skönare för grodan tills han inser att han kommer att bli kokt och när han då försöker ta sig ur är hans muskler inte längre användbara pga temperaturen. Succesivt höjdes temperaturen runtikring mig och nådde sin kulmen när jag bokstavligen satt med ett word-dokument och planerade att råna en bank. För spänningens skull. Det är bättre än fallskärmshoppning ur ett adrenalin-perspektiv.
Jag kunde inte ta mig ur kastrullen själv, men jag fick hjälp ovanifrån genom att kapitulera och ge upp mina egna försök. Dessutom INNAN jag blev kokt. Fängelseliv är inte så glamoröst.
Tack för tipset Drugge!
Den här killen är tät! 5000 miljarder... nu kör vi!
Framgångsrik kille!
Imorgon ska jag träfffa dem som är ansvariga för mitt volontärarbete..nä just det ja, jag har ju inte berättat om det. Jag ska hjälpa till med ett Anger-management program. Istället för att sitta inne kan de ta itu med problemen... Jag berättar mer imorgon...
Framgångsrik kille!
Imorgon ska jag träfffa dem som är ansvariga för mitt volontärarbete..nä just det ja, jag har ju inte berättat om det. Jag ska hjälpa till med ett Anger-management program. Istället för att sitta inne kan de ta itu med problemen... Jag berättar mer imorgon...
Dag 31. Blev rånad i mitt eget hem
Igår när jag skulle gå hem såg jag en snubbe ligga i framstupa sidoläge längst vägen, min första känsla var obehag och min första tänke var "ska jag skynda mig förbi? Är det ett trick, kommer han att råna mig? " sen började jag undra om han blivit nerslagen, annars ligger man ju inte kvar vid vägkanten, är han död? Nej, han andas. Hoppsan, han luktar alkohol! Han är d-rak. Helt stenad.
Här kan han inte ligga, han kan ju vakna upp och krypa runt på vägen och bli roadkill. Jag sätter mig ner och försöker väcka honom, funkar så där. Ger honom några lätta örfilar, han börjar mumla, efter 10 minuter är han i skick nog så jag kan leda/släpa honom hem (var inte speciellt långt från där jag bor).
Jag sätter honom i vårt lyxbadkar, nu börjar han samarbeta och vaknar till lite mer, jag ger honom min handduk, ger honom min säng och lägger nya kläder bredvid honom. Går och lägger mig på soffan.
När jag vaknar upp idag på morgonen och ska kolla att han är okej, är han borta, så är även min iphone, mina värdesaker.
Nu tänker du, du får skylla dig själv ärthjärna!
Jag går till skolan, jag kan ju inte anmäla ett inbrott direkt. På lunchen ringer det på min telefon, tror du inte han hittat mitt nr i min iphone (har två telefoner). Han ber om ursäkt för att han snodde mina saker men säger samtidigt att han sålt dem för $50. FEMTIO DOLLAR!!!! Han behövde köpa sprit. 350kr för mina prylar!!!
Sen har han mage att fråga om han kan komma över ikväll och sova då han inte har någonstans att ta vägen.... *nu tänker du, det är ju rimligt att bjuda över honom för att kunna knivhugga honom när han sover*. Jag förlåter och bjuder över honom.
Skojar du med mig Pär? Är det här ens sant?
Nej, jag skojar inte med dig och Nej det är inte sant.
Men jag hörde en liknande historia idag och tänkte först de saker jag precis sa att du tänkte.
Sen kom jag på att ofta behandlar jag Gud på så sätt och han behandlar mig som jag skrev att jag gjorde.
Om du någon gång i ditt liv försökt att sluta med en vana eller något du inte vill göra för att det sårar en annan människa, då förstår du vad jag pratar om. Vi inser att vi sårar honom/henne i tex en relation men vi fortsätter ändå.
Om du undrar vad Nåd är, så vore en perfekt beskrivning av det:
Att förlåta snubben som just kränkte dig, TROTS att han definitivt INTE är värd det, trots att han kanske inte ändrar sitt beteende på en dag.
Men det jag upptäckt är att när vi blir behandlade med nåd, så får vi KRAFT att ändra på oss. Det gör att man inte längre VILL göra fel mot människor. Jag menar inte att vi ska vara dumma, naiva och lättlurade, jag menar bara att när en person blir behandlad på ett sätt den inte förtjänat så växer man, utvecklas, börjar ta ansvar. Livet handlar in om hämnd, att ge igen och att ....
Förstår du?
:-D Skriv nu inte massa religiösa kommentarer i stil med "Priiiisa Jesus!" eller något annat som är konstigt. Hälften av mina vänner tror inte på Gud och det behöver de inte göra, det är deras val, inte mitt. Många av dem är mina närmaste vänner och de är de mest genuina, mest generösa och mest benägna att alltid ställa upp än... . Jag skriver inte det för att jag syftar på någon, jag bara ger min ärliga syn på tillvaron. "All good?" som de frågar här nere. :-D
Här kan han inte ligga, han kan ju vakna upp och krypa runt på vägen och bli roadkill. Jag sätter mig ner och försöker väcka honom, funkar så där. Ger honom några lätta örfilar, han börjar mumla, efter 10 minuter är han i skick nog så jag kan leda/släpa honom hem (var inte speciellt långt från där jag bor).
Jag sätter honom i vårt lyxbadkar, nu börjar han samarbeta och vaknar till lite mer, jag ger honom min handduk, ger honom min säng och lägger nya kläder bredvid honom. Går och lägger mig på soffan.
När jag vaknar upp idag på morgonen och ska kolla att han är okej, är han borta, så är även min iphone, mina värdesaker.
Nu tänker du, du får skylla dig själv ärthjärna!
Jag går till skolan, jag kan ju inte anmäla ett inbrott direkt. På lunchen ringer det på min telefon, tror du inte han hittat mitt nr i min iphone (har två telefoner). Han ber om ursäkt för att han snodde mina saker men säger samtidigt att han sålt dem för $50. FEMTIO DOLLAR!!!! Han behövde köpa sprit. 350kr för mina prylar!!!
Sen har han mage att fråga om han kan komma över ikväll och sova då han inte har någonstans att ta vägen.... *nu tänker du, det är ju rimligt att bjuda över honom för att kunna knivhugga honom när han sover*. Jag förlåter och bjuder över honom.
Skojar du med mig Pär? Är det här ens sant?
Nej, jag skojar inte med dig och Nej det är inte sant.
Men jag hörde en liknande historia idag och tänkte först de saker jag precis sa att du tänkte.
Sen kom jag på att ofta behandlar jag Gud på så sätt och han behandlar mig som jag skrev att jag gjorde.
Om du någon gång i ditt liv försökt att sluta med en vana eller något du inte vill göra för att det sårar en annan människa, då förstår du vad jag pratar om. Vi inser att vi sårar honom/henne i tex en relation men vi fortsätter ändå.
Om du undrar vad Nåd är, så vore en perfekt beskrivning av det:
Att förlåta snubben som just kränkte dig, TROTS att han definitivt INTE är värd det, trots att han kanske inte ändrar sitt beteende på en dag.
Men det jag upptäckt är att när vi blir behandlade med nåd, så får vi KRAFT att ändra på oss. Det gör att man inte längre VILL göra fel mot människor. Jag menar inte att vi ska vara dumma, naiva och lättlurade, jag menar bara att när en person blir behandlad på ett sätt den inte förtjänat så växer man, utvecklas, börjar ta ansvar. Livet handlar in om hämnd, att ge igen och att ....
Förstår du?
:-D Skriv nu inte massa religiösa kommentarer i stil med "Priiiisa Jesus!" eller något annat som är konstigt. Hälften av mina vänner tror inte på Gud och det behöver de inte göra, det är deras val, inte mitt. Många av dem är mina närmaste vänner och de är de mest genuina, mest generösa och mest benägna att alltid ställa upp än... . Jag skriver inte det för att jag syftar på någon, jag bara ger min ärliga syn på tillvaron. "All good?" som de frågar här nere. :-D
Dag 24. Det finaste du läst. Idag.
Innan jag lämnade Sverige fick jag förmånen att lära känna
en tjej som minst sagt gjort en ovanlig resa. JAG har haft en
ovanlig vanlig uppväxt men det har väl alla, jag har haft rätt
normala motgångar, inga större. Men den här tjejen... lyssna nu!
(ja, jag har frågat henne om jag får skriva detta, även en viss
reservation för fel i detaljer)
Lyssna!
Hon, precis som de flesta unga tjejer dricker någon gång alkohol
strax över sin förmåga och däckar på en fest. Två killar, också
berusade får idén att ge sig på henne, den ena hetsar den andra.
När alla vaknar upp dagen efter kan man konstatera att det skett
en våldtäckt. En spontan mänsklig reaktion är att vilja göra som i Law Abiding citizen:
Jag förstår hans reaktion till 100%, in fact när jag såg filmen tyckte jag att det var SÅ
rätt att ge igen. (Se inte den här filmen om du inte klarar att se tortyr.)
Tillbaka till tjejen som vaknade upp dan efter i ångest, chock, rädsla och hat. Hon har
inte berättat detaljer för mig om hur hon kände. Men det hon gjorde en kort tid
efter händelsen var att hon bestämde sig för att gå en högre väg. Så istället för att
börja hata, fylla sig med bitterhet och ge igen så valde hon att
1. Förlåta dem som gjort det (hur svårt det än skulle bli)
2. Behålla barnet och älska det med villkorslös kärlek (som alla älskar sitt barn)
Detta ledde till att hon att istället för att fylldas med hat, bitterhet och som de flesta får:
känslan av att jag är ingenting värd, jag är smutsig och vill ta mitt eget liv, så på bara
några få år är hon den mest sprudlande, livfyllda och gladaste tjej jag träffat. Bara
DET räcker för att den här historien ska vara fantastisk.
Självklart tycker jag att alla kriminella ska ställas inför rätta men i det här exemplet
så ledde "förlåtelsens väg" till att killen som är far till barnet istället för att kriga med
mamman tar ansvar, inte bara ger henne det lagstadgade underhållet utan mer än så.
Tar ansvar för sonen vissa dagar i veckan och gör mer än det som krävs.
Hon lyckades vända något vidrigt till något fint. Det gick verkligen inte på en dag, men
hon fattade ett beslut och stod fast vid det. Sånt imponerar på mig, ska vi bygga ett
samhälle där alla ger igen, spårar det snabbt ur. Förstå mig rätt, jag tror till viss del på
rättssystemet, sammhällets grundsyn ska vara att man blir dömd för det brott man gjort,
jag är inte ute efter att ifrågasätta det. Inte heller tänker jag dömma dem som gör abort
eller dem som inte orkar gå den vägen som den här tjejen gjorde.
Men de som orkar gå kärlekens väg kommer att komma så mycket längre och må så mycket bättre.
Kontenta, varje gång jag berättar hennes story får jag en tår i ögat, jag tycker att det är
så sjukt fint gjort. Omänskligt, och när jag frågar henne hur hon orkade blir svaret:
"Jag hade aldrig orkat utan Gud. Att få be för sina fiender, dem man hatar
gör att man tillslut genuint kan förlåta och älska."
RÖSTA HÄR!
en tjej som minst sagt gjort en ovanlig resa. JAG har haft en
ovanlig vanlig uppväxt men det har väl alla, jag har haft rätt
normala motgångar, inga större. Men den här tjejen... lyssna nu!
(ja, jag har frågat henne om jag får skriva detta, även en viss
reservation för fel i detaljer)
Lyssna!
Hon, precis som de flesta unga tjejer dricker någon gång alkohol
strax över sin förmåga och däckar på en fest. Två killar, också
berusade får idén att ge sig på henne, den ena hetsar den andra.
När alla vaknar upp dagen efter kan man konstatera att det skett
en våldtäckt. En spontan mänsklig reaktion är att vilja göra som i Law Abiding citizen:
Jag förstår hans reaktion till 100%, in fact när jag såg filmen tyckte jag att det var SÅ
rätt att ge igen. (Se inte den här filmen om du inte klarar att se tortyr.)
Tillbaka till tjejen som vaknade upp dan efter i ångest, chock, rädsla och hat. Hon har
inte berättat detaljer för mig om hur hon kände. Men det hon gjorde en kort tid
efter händelsen var att hon bestämde sig för att gå en högre väg. Så istället för att
börja hata, fylla sig med bitterhet och ge igen så valde hon att
1. Förlåta dem som gjort det (hur svårt det än skulle bli)
2. Behålla barnet och älska det med villkorslös kärlek (som alla älskar sitt barn)
Detta ledde till att hon att istället för att fylldas med hat, bitterhet och som de flesta får:
känslan av att jag är ingenting värd, jag är smutsig och vill ta mitt eget liv, så på bara
några få år är hon den mest sprudlande, livfyllda och gladaste tjej jag träffat. Bara
DET räcker för att den här historien ska vara fantastisk.
Självklart tycker jag att alla kriminella ska ställas inför rätta men i det här exemplet
så ledde "förlåtelsens väg" till att killen som är far till barnet istället för att kriga med
mamman tar ansvar, inte bara ger henne det lagstadgade underhållet utan mer än så.
Tar ansvar för sonen vissa dagar i veckan och gör mer än det som krävs.
Hon lyckades vända något vidrigt till något fint. Det gick verkligen inte på en dag, men
hon fattade ett beslut och stod fast vid det. Sånt imponerar på mig, ska vi bygga ett
samhälle där alla ger igen, spårar det snabbt ur. Förstå mig rätt, jag tror till viss del på
rättssystemet, sammhällets grundsyn ska vara att man blir dömd för det brott man gjort,
jag är inte ute efter att ifrågasätta det. Inte heller tänker jag dömma dem som gör abort
eller dem som inte orkar gå den vägen som den här tjejen gjorde.
Men de som orkar gå kärlekens väg kommer att komma så mycket längre och må så mycket bättre.
Kontenta, varje gång jag berättar hennes story får jag en tår i ögat, jag tycker att det är
så sjukt fint gjort. Omänskligt, och när jag frågar henne hur hon orkade blir svaret:
"Jag hade aldrig orkat utan Gud. Att få be för sina fiender, dem man hatar
gör att man tillslut genuint kan förlåta och älska."
RÖSTA HÄR!
Dag 23. Seriöst, han försökte döda mig idag...
Nu tror du att jag skriver en provokativ bloggrubrik för att få många läsare,
men det sjuka är att det är sant, det var en snubbe som försökte döda mig
idag. Absolut, jag gillar iofs provokativa rubriker men om vi ska tala siffror
och statistik så har jag varje dag 50 trogna läsare, de dagar jag provocerar
eller lägger upp en bild på en tjej stiger det till 80 läsare. Skulle jag inkludera
något om sex i rubriken skulle jag nog ha ca 120 läsare, inte ens värt det.
Åter till min lilla incident, på lunchen gick jag hem från skolan för att äta. För att komma hem måste jag passera en trafikerad väg utan övergångsställe (vanligt här). Downtown kan jag förstå att folk är stressade och kör fort, men nu bor jag ju ute i ett fint område långt utanför city. Här är de ännu värre, när det dessutom är morgontrafik kan det ta 5 minuter innan man kan hitta en lucka mellan bilarna att springa över.
Nu när jag skulle hem var det inte extremt trafikerat men när jag hittade en lucka och gick över gatan så GASADE bilen som kom emot mig, istället för att bibehålla samma fart. Han VILLE döda mig, jag är helt säker. Jag tror seriöst att de hatar pedestrians här.
Tur att man inte ska gå över den här vägen i alla fall.
En annan lite småsjuk sak är att man måste vinka in bussarna vid buss hållplatser, precis som taxi hemma. Annars kör de bara vidare. Det är ju förvisso smartare system än att alla bussar stannar, men hemma vinkar vi ju förbi bussen om vi inte ska med.
Det mest störande som svensk är alla dessa frågor de ställer som man inte ska svara på. När vi får en fråga i sverige så svarar vi. Här kan de (precis som i USA, kommer ihåg att jag störde mig på det där också) fråga, "Hej, hur är läget?" eller "Hur går det?" I USA "Vad händer?". De flesta svarar med en fråga tillbaka, i min värld ställer man inte en fråga och går därifrån innan personen hunnit svara.
Jag fattar givetvis att man kan säga, "all good, and you?" och de svarar "all good". Det känns ändå sjukt.
Person 1:
-Vad händer?
Person 2 svarar:
-Vad händer?
-Hur går allt för dig?
-Hur går allt för dig?
-Hur mår familjen?
-Hur mår familjen?
-Hörde att du har cancer?
-Hörde att du har cancer!
-Din mamma är en pappa!
-Din mamma är en pappa!
men det sjuka är att det är sant, det var en snubbe som försökte döda mig
idag. Absolut, jag gillar iofs provokativa rubriker men om vi ska tala siffror
och statistik så har jag varje dag 50 trogna läsare, de dagar jag provocerar
eller lägger upp en bild på en tjej stiger det till 80 läsare. Skulle jag inkludera
något om sex i rubriken skulle jag nog ha ca 120 läsare, inte ens värt det.
Åter till min lilla incident, på lunchen gick jag hem från skolan för att äta. För att komma hem måste jag passera en trafikerad väg utan övergångsställe (vanligt här). Downtown kan jag förstå att folk är stressade och kör fort, men nu bor jag ju ute i ett fint område långt utanför city. Här är de ännu värre, när det dessutom är morgontrafik kan det ta 5 minuter innan man kan hitta en lucka mellan bilarna att springa över.
Nu när jag skulle hem var det inte extremt trafikerat men när jag hittade en lucka och gick över gatan så GASADE bilen som kom emot mig, istället för att bibehålla samma fart. Han VILLE döda mig, jag är helt säker. Jag tror seriöst att de hatar pedestrians här.
Tur att man inte ska gå över den här vägen i alla fall.
En annan lite småsjuk sak är att man måste vinka in bussarna vid buss hållplatser, precis som taxi hemma. Annars kör de bara vidare. Det är ju förvisso smartare system än att alla bussar stannar, men hemma vinkar vi ju förbi bussen om vi inte ska med.
Det mest störande som svensk är alla dessa frågor de ställer som man inte ska svara på. När vi får en fråga i sverige så svarar vi. Här kan de (precis som i USA, kommer ihåg att jag störde mig på det där också) fråga, "Hej, hur är läget?" eller "Hur går det?" I USA "Vad händer?". De flesta svarar med en fråga tillbaka, i min värld ställer man inte en fråga och går därifrån innan personen hunnit svara.
Jag fattar givetvis att man kan säga, "all good, and you?" och de svarar "all good". Det känns ändå sjukt.
Person 1:
-Vad händer?
Person 2 svarar:
-Vad händer?
-Hur går allt för dig?
-Hur går allt för dig?
-Hur mår familjen?
-Hur mår familjen?
-Hörde att du har cancer?
-Hörde att du har cancer!
-Din mamma är en pappa!
-Din mamma är en pappa!
Dag 21. Nej, jag är inte kär i Johanna.
När du går till frisören gör du det för att styra upp ett problem
som är på väg att spåra ur.
När jag går till frisören är det resan som är målet. Fattar du?
Jag må vara annorlunda men när en attraktiv tjej frågar mig hur min
dag varit, sticker en latte i tassen på mig och sätter mig i en
bekväm stol, ger mig en tidning (som jag aldrig hinner läsa eftersom
hon frågar så många frågor, då mår åtminstone jag bra. Sen
kommer favoriten, när hon tvättar mitt hår i överdrivet varmt
vatten (eftersom jag alltid gapar "varmare" , ungefär som hos
tandläkaren, där brukar jag säga "nej den andra bedövningssprutan
tog inte heller, har du en till, eller kanske lite morfin?" då brukar
de skratta).
Åter till frisörsalongen, när hon schamponerar in redken schampo (nu
en fråga till Johanna "Smulan" (smul-fan) Persson, visst är Redken du
använder?
(inte bara jag som gillar det?)
Jag ser ju aldrig dina flaskor då jag alltid är i trance
men här i Australien kände jag igen doften och frågade vilket märke
det var) och ger mig 20 minuters massage i hårbotten, pannan och
insida lår, nej då inte det sista men pannan iaf. Där och Då
känner jag mig älskad. Alla har olika kärleksspråk (hur man
kommunicerar och tar emot kärlek, om du är kvinna brukar ditt vara
att man sätter dig först, lyssnar uppmärksamt på vad du har att
säga, får dig att känna dig speciell och vacker. Om du är snubbe
vill du bli satt i soffan, få fjärrkontrollen i ena handen och en
kall i andra, och beröring, helst sex. (nog med generaliseringar)
Mitt sätt att kommunicera att jag älskar någon är genom att skämma
bort henne med upplevelser och presenter. Mitt sätt att ta emot
kärlek är beröring, massage, samt att bli accepterad exakt som jag
är, just DET får jag hos frisören.) Så slutsats, jag känner mig
älskad när jag går och klipper mig. Haha, det är ju sjukt! Sjukt
på ett bra sätt, därför skriver jag det här på bloggen. Du gillar
att läsa om lite småknäppa saker. .
Jag är egentligen ganska normal, fast på steroider,
Jag lurar bara hjärnan så länge jag är kvar på salongen, sen
försvinner det, men det funkar varje gång. Visst, jag kan medge att
urvalsprocessen (att hitta någon jag är någorlunda attraherad av,
annars känns det bara akward när hon tar i mig, som att klippa sig hos en kille)
är lite stökig ibland så därför brukar jag bli stamkund. Smulan
är rekordet, 12 ggr, hon blev både min life coach, psykolog och nära
vän. Så som sagt, jag är inte det minsta kär i henne, däremot känner
jag mig älskad av henne trots att hon egentligen inte älskar mig.
Tack Smulan för att du gjorde det lilla extra!
(Kanske en bra idé att uppmärksamma människor som betydt något för mig,
kanske återkommer med det)
Johanna:
Ska jag credda någon för kunskapen om kärleksspråk är det mitt ex,
hon fattade hur jag funkar, räknade tom ut att alla människor har en
kärlekstank som behöver fyllas. HUR man fyller den är olika. Har jag
tappat dig? Vad tycker du? Vad får dig att känna dig älskad? Har du
koll på hur din partner tar emot kärlek eller envisas du med att tala
ditt språk trots att han/hon inte fattar? Frågor?
Dag 18. Målsatt att prata med 3 främmande människor idag.
John Ratcliff, engelskmannen och jag ska ut på upptäcksfärd idag, gå runt i Sydney med en karta och skaffa oss perspektiv, plugga gatunamn, hitta nya platser, jag har målsatt att hitta fem restauranger eller cafe som jag vill besöka. Dessutom är det soligt idag så vi kommer att bli solbrända även att det är vinter.
Glömde visa min nya väska som jag lovat, den som jag kallar för det lilla extra:
Första stället vi behöver hitta är ett bra brunchställe, på lördagar bör man äta brunch, enda dagen i veckan då man hinner det?
SÅ! Nu har vi varit ute hela dagen, vi började med att gå Bourkestreet hela vägen till Oxford, tog en brunch där för $7. När jag satt där kom personalen ut och ropade "Number 7", så jag tänkte:
Tänk om man skulle ha ett cafe där ALLA får bricka nummer 7, så att det blir total förvirring, alla säger, that´s mine! Man beställer en sak och får en helt annan, jag menar total kaos, det skulle vara kul, man skulle bli känd rätt snabbt. Jag skulle gilla stället eftersom det har personlighet. Men det kanske bara är jag.
John gick till Espirit och lämnade tillbaka en väska, där lärde jag känna två personer, tjejen du ser på bilden visste exakt vad Hillsong var, hon har tom gått på konferensen som samlar 20.000 människor. Hon kände en tjej som bor där jag ska bo nu from ikväll, Bella Vista.
Dessutom talade jag en stund med hennes manliga kollega, så det var två främlingar.
Sen hamnade vi i Darling harbour, sjukt fint:
Avslutade med en White Mocca på Jet Bar Café, Där frågade jag killen vid bordet bredvid "Excuse me mate, where are you from"
Han var Johannes från tyskland och vi hade ett långt samtal om vad man bör se i Australien och vad vi kommer ifrån samt vart vi är på väg. Halvägs in i samtalet kom tre mangojuice som jag diskret beställt, han blev superglad över gesten. När jag gick in och betalade för mig och John tog jag hans bord också, när jag sedan skulle gå berättade jag det för honom. Fick en extremt ovanlig reaktion
"Hey man, I took your bill aswell, have a nice day!"
"WHAT? Are you crazy?"
"I might be, but I have seen the movie Pay it forward, have you seen it?"
"Euhm... no!"
"Now your mission is to bless somebody else, Do something nice to some stranger"
Han såg extremt förvirrad ut, hoppas han tittar på filmen och fattar.
Om alla gör något snällt mot tre främlingar blir världen en bättre plats att leva i.
SÅ! Nu har vi varit ute hela dagen, vi började med att gå Bourkestreet hela vägen till Oxford, tog en brunch där för $7. När jag satt där kom personalen ut och ropade "Number 7", så jag tänkte:
Tänk om man skulle ha ett cafe där ALLA får bricka nummer 7, så att det blir total förvirring, alla säger, that´s mine! Man beställer en sak och får en helt annan, jag menar total kaos, det skulle vara kul, man skulle bli känd rätt snabbt. Jag skulle gilla stället eftersom det har personlighet. Men det kanske bara är jag.
John gick till Espirit och lämnade tillbaka en väska, där lärde jag känna två personer, tjejen du ser på bilden visste exakt vad Hillsong var, hon har tom gått på konferensen som samlar 20.000 människor. Hon kände en tjej som bor där jag ska bo nu from ikväll, Bella Vista.
Dessutom talade jag en stund med hennes manliga kollega, så det var två främlingar.
Sen hamnade vi i Darling harbour, sjukt fint:
Avslutade med en White Mocca på Jet Bar Café, Där frågade jag killen vid bordet bredvid "Excuse me mate, where are you from"
Han var Johannes från tyskland och vi hade ett långt samtal om vad man bör se i Australien och vad vi kommer ifrån samt vart vi är på väg. Halvägs in i samtalet kom tre mangojuice som jag diskret beställt, han blev superglad över gesten. När jag gick in och betalade för mig och John tog jag hans bord också, när jag sedan skulle gå berättade jag det för honom. Fick en extremt ovanlig reaktion
"Hey man, I took your bill aswell, have a nice day!"
"WHAT? Are you crazy?"
"I might be, but I have seen the movie Pay it forward, have you seen it?"
"Euhm... no!"
"Now your mission is to bless somebody else, Do something nice to some stranger"
Han såg extremt förvirrad ut, hoppas han tittar på filmen och fattar.
Om alla gör något snällt mot tre främlingar blir världen en bättre plats att leva i.
Glömde visa min nya väska som jag lovat, den som jag kallar för det lilla extra:
Nå? vad tycker du?
Lägger till några fler fina bilder jag tog idag, jag älskar utryckningsfordon.
Lägger till några fler fina bilder jag tog idag, jag älskar utryckningsfordon.
Dag 13. Idag känner jag för att berätta om vart jag har varit och vart jag är på väg.
Jag har länge drömt om att flytta till något större än stockholm,
nu är jag här i Sydney. Ser sjukt mycket fram emot sommaren, solen,
surfingen, ligga i poolen. Om man bara tänker lite logiskt borde
nästa stad vara städernas stad. Btw, har du hört "I feel safe in new York city."
Som du förstod igår är jag partiellt omogen och naiv, tycker om att provocera
även om det innebär att du tycker att jag är sjuk och du FÅR tycka det, du får
tom kommentera det. Jag älskar ärliga människor som vågar säga det obekväma,
(Inte säkert att jag lyssnar, jag kanske tom tycker att du är en oupplyst mes,
och blockar dig, but still) Jag VET vem jag är och hur min framtid ser ut.
Jag vet att den Gud jag tror på har både skapat mig och lagt ner ett syfte i mig.
Jag är inte exploderad av en slump och kan inte lika gärna bli en seriemördare
baserat på att allt ändå är meningslöst. Jag är säker på att jag är skapad till ett syfte:
att hjälpa människor och genuint bry mig om andra. Ja, jag kommer att gifta mig
och ha barn och bla bla bla, lugn.
Jag har haft privilegiumet att ha jobbat som brandman, svetsare,
truckförare, f och f mäklare, jag har fått vara en del i att
förvandla människors liv från depression och kriminalitet till att
ha ett meningsfullt liv, jag har varit fyllefotograf, lackerare,
ansvarig för en fritidsgård, jobbat på härbärge för hemlösa, tm
coach, jag har under flera år åkt runt i Sverige och föreläst i
kyrkor, jobbat som säljare och flyginstruktör.
Dessutom har jag fått möjligheten att lära känna fantastiska människor, resa
till sjuka platser, skulle kunna skriva en bok om de resorna, testat de flesta
äventyrssporter (nej detta är inte mina memoarer), jag var Sveriges
meste curlingspelare, )men chilla broder, det räcker, vi fattar)
vann flyg och vipbiljetter till Europamästerskapen, blivit rånad och försvarat
mig med en barstol, ljugit om att jag hade virus på balansnerven så ambulansen
hämtade mig med blåljus (bara det är en blogg i sig, om du tjatar tillräckligt
mycket får du höra hela historien), jag har gjort 100 fallskärmshopp varav ett
helt naken, (vart vill du komma), jag har spelat trumsolo inför 2000 människor,
varit framgångsrik konfrenciär på över 100 event, blivit släppt av polisen över 7ggr,
vid ett tillfälle trots att han precis jagat mig i 230km/h, jag har planerat bankrån,
samt en massa annat kriminellt och en del annat som inte lämpar sig för bloggen.
Nej, du känner inte mig fullt ut.
Jag känner att jag precis börjat leva, NU börjar de riktiga
äventyren. Tack alla som stått ut med mig när jag spårat ur, tack
för att ni fortsätter att stötta mig. Det finns flera jag vill
namnge, det gör jag inte. Jag känner redan efter två veckor här att
mina kugghjul börjar fasas in i det som är mitt syfte.
Jag tänker dedikera resten av mitt liv till att hjälpa de svaga, de
som ingen annan hjälper. Läs om A21 så förstår du en liten del om vad jag menar. http://www.thea21campaign.org/
Åter till min följetong med 100 Varför:
7. Varför är vi så ofta fokuserade på vårt eget vardagsliv när det räcker att
sätta sig ner i 5 minuter och fundera på om livet har något mer än det vi
just nu lever i. Jag vill tro att alla människor är skapade till att göra saker
som har evighetsvärde, ibland vill vi inte leva för andra utan ha en självisk
period, jag har nyligen gjort den resan, men till slut verkar de flesta komma
fram till att man mår bättre, har roligare och är mer nöjd med livet om
man lever för att hjälpa andra. Den tillfredsställelse det ger att hjälpa någon
annan, är lik den lycka människor känner när de tex på julafton ger en gåva till
någon de älskar. Framför allt när de ser i ögonen på mottagaren hur genuint
lycklig den blev. Förmodligen lättast att applicera om du är förälder och har
gett ditt barn något riktigt lyckat.
