Du behöver inte läsa detta, men jag behöver skriva det.

Idag tog jag lunch med Layne och när han berättat sin story och frågade mig om varför jag kom hit svarade jag.
Aight dude, I´ll tell the story straigth up your face. Med ett leende på läpparna.

"I came here out of desperation..."

Jag var trött på att inte leva efter min värderingar och mina ideal. Jag hade hamnat i en livsstil som jag absolut njöt av men som gjort mig så kall på insidan att jag tänkte,

"Jag tror att det finns en Gud, en himmel och ett evigt helvete, och som jag lever nu kommer jag sannolikt hamna i det senare.".

Jag kommer ihåg hur jag var okej med det eftersom jag njöt så mycket av min livsstil. Att hamna i den positionen är ett stort steg för någon som är uppväxt i ett kristet hem. Jag fortsatte dock att regelbundet gå till kyrkan men var tydlig med att jag levde runt med mycket alkohol och kanske inte per definition den mest monogama killen i världshistorien.

Nu frågar Layne mig "What made you come back then?"

Utan att tänka svarar jag, "att pastorn och att ledarna i kyrkan jag gick till accepterade mig och inte försökte ändra min livsstil. (Förstå mig rätt, de uppmuntrade den inte heller) De var inte det minsta dömmande och de berättade hur mycket jag betydde för dem. De lät mig ha min process." Jag ska inte nämna några namn för då glömmer man alltid några men tack Eric, Andreas, David, Mattias m.fl.

I februari satt jag på Hillsong stockholm och såg deras visionsvideo för 2010, jag gråter inte extremt ofta men under den videon (runt 20 min lång) grät jag typ 7ggr. Efter videon gick jag fram till en av mina bästa vänner (som jag varit "ledare" för back in the days) och han hur teologiskt vidrigt det än må vara "bad frälsningsbön med mig". Jag bad inte många ord, jag grät mest och sa Jag behöver hjälp, jag kommer inte klara det här själv. Jag gav helt upp mina egna ansträngningar. Snabbt därefter tog jag beslutet att byta Stockholm mot Sydney, Klubbliv mot Ledarskapsutbildning på Hillsong, egencentrering mot att börja hjälpa andra. Läs vad det står, inget annat, det är inte fel på klubbliv men det finns ännu bättre.


Om jag hade fortsatt på min dåvarande livsstil hade jag bara blivit ännu en "badguy" som tjejer är attraherade av men som INGEN vill gifta sig med. Jag har iofs inte haft ett problem med det senaste åren då jag genuint tyckt att jag hade det bättre som singel, eftersom jag jämförde med vad jag SÅG i andras relationer och äktenskap.

Det är stor skillnad på det man utifrån Ser och hur det verkligen är. Det man inte ser utifrån är tryggheten OCH spänningen, dynamiken av att lära känna en person på djupet. Någon som älskar dig trots att du inte är perfekt, någon som genuint bryr sig om hur du mår och som nästan alltid finns där för dig.



Att jag fick ha min process ledde till att jag tog det här steget att flytta hit och börja leva passionerat igen för det jag tror på och brinner för, vilket jag aldrig gjort annars, så även det som för tillfälligt inte ser så bra ut kan leda till något som är våldsamt bra.




Tillåt mig avslutningsvis nämna grodan i kastrullen appropå hur jag blev så kall att jag inte brydde mig:  En groda är i en kastrull. Om man hettar upp temperaturen mycket snabbt, blir grodan obekväm och hoppar ur. Om du istället långsamt, succesivt höjer temperaturen känns det bara skönare och skönare för grodan tills han inser att han kommer att bli kokt och när han då försöker ta sig ur är hans muskler inte längre användbara pga temperaturen. Succesivt höjdes temperaturen runtikring mig och nådde sin kulmen när jag bokstavligen satt med ett word-dokument och planerade att råna en bank. För spänningens skull. Det är bättre än fallskärmshoppning ur ett adrenalin-perspektiv.

Jag kunde inte ta mig ur kastrullen själv, men jag fick hjälp ovanifrån genom att kapitulera och ge upp mina egna försök. Dessutom INNAN jag blev kokt. Fängelseliv är inte så glamoröst.