Innan jag lämnade Sverige fick jag förmånen att lära känna
en tjej som minst sagt gjort en ovanlig resa. JAG har haft en
ovanlig vanlig uppväxt men det har väl alla, jag har haft rätt
normala motgångar, inga större. Men den här tjejen... lyssna nu!

(ja, jag har frågat henne om jag får skriva detta, även en viss
reservation för fel i detaljer)


Lyssna!
Hon, precis som de flesta unga tjejer dricker någon gång alkohol
strax över sin förmåga och däckar på en fest. Två killar, också
berusade får idén att ge sig på henne, den ena hetsar den andra.
När alla vaknar upp dagen efter kan man konstatera att det skett
en våldtäckt. En spontan mänsklig reaktion är att vilja göra som i Law Abiding citizen:


Jag förstår hans reaktion till 100%, in fact när jag såg filmen tyckte jag att det var SÅ
rätt att ge igen. (Se inte den här filmen om du inte klarar att se tortyr.)



Tillbaka till tjejen som vaknade upp dan efter i ångest, chock, rädsla och hat. Hon har
inte berättat detaljer för mig om hur hon kände. Men det hon gjorde en kort tid
efter händelsen var att hon bestämde sig för att gå en högre väg. Så istället för att
börja hata, fylla sig med bitterhet och ge igen så valde hon att

1. Förlåta dem som gjort det (hur svårt det än skulle bli)

2. Behålla barnet och älska det med villkorslös kärlek (som alla älskar sitt barn)

Detta ledde till att hon att istället för att fylldas med hat, bitterhet och som de flesta får:
känslan av att jag är ingenting värd, jag är smutsig och vill ta mitt eget liv, så på bara
några få år är hon den mest sprudlande, livfyllda och gladaste tjej jag träffat. Bara
DET räcker för att den här historien ska vara fantastisk.

Självklart tycker jag att alla kriminella ska ställas inför rätta men i det här exemplet
så ledde "förlåtelsens väg" till att killen som är far till barnet istället för att kriga med
mamman tar ansvar, inte bara ger henne det lagstadgade underhållet utan mer än så.
Tar ansvar för sonen vissa dagar i veckan och gör mer än det som krävs.

Hon lyckades vända något vidrigt till något fint. Det gick verkligen inte på en dag, men
hon fattade ett beslut och stod fast vid det. Sånt imponerar på mig, ska vi bygga ett
samhälle där alla ger igen, spårar det snabbt ur. Förstå mig rätt, jag tror till viss del på
rättssystemet, sammhällets grundsyn ska vara att man blir dömd för det brott man gjort,
jag är inte ute efter att ifrågasätta det. Inte heller tänker jag dömma dem som gör abort
eller dem som inte orkar gå den vägen som den här tjejen gjorde. 
Men de som orkar gå kärlekens väg kommer att komma så mycket längre och må så mycket bättre.

Kontenta, varje gång jag berättar hennes story får jag en tår i ögat, jag tycker att det är
så sjukt fint gjort. Omänskligt, och när jag frågar henne hur hon orkade blir svaret:

"Jag hade aldrig orkat utan Gud. Att få be för sina fiender, dem man hatar
gör att man tillslut genuint kan förlåta och älska."




RÖSTA HÄR!