Okej, det börjar bli dags att vara helt ärlig...

Jag är lika bra som det verkar, nädå jag skojar bara, jag är bättre. Jag tänkte skriva ett inlägg om ensamhet, både den självvalda och den ofrivilliga.

Jag kom ner hit till Australien, kom till en sjukligt stor flyplats, där möttes jag av massor utav människor med skyltar, på skyltarna stod det olika namn, dock inte mitt namn. Jag var inte ovälkommen, men å andra sidan inte välkommen heller. Jag började med att kolla om de hade WIFI, det fanns, men de ville isf ha pengar via ett betalkort. Jag släppte det, tog mina två väskor och sökte upp närmaste hcp toalett, inte för att jag är handicapad med jag gillar stora ytor och att vara ensam på toaletten. Väl därinne tog jag fram tandborsten och tandkrämen de skickat med från 27 timmars flighten.

Borstade tänderna och slängde prylarna. Gick till mc D i hopp om att hitta WIFI och kunna skriva på FB att allt gått bra och att jag är inne i landet. Hittade inget och gick till ett café, beställde en latte med 2 extra shot och fick info om vart det fanns datorer med gratis surftid. Kom till saken tänker du nu.
Saken är den att när jag berättar för andra om hur jag har det känner jag mig mindre ensam. Så du hjälper mig just nu. Hittade sedan en disk där de förmedlade hotell och transporter dit. Bad om ett hotell som inte var dyrt men ändå centralt. Hon försäkrade mig om att det var ett bra hotell och att jag fick bättre pris än om jag går dit på egen hand. Jag valde att tro på henne. Åkte en shuttlebus med några surfare från californien, vi pratade lite men kopplade inte tillräckligt för att byta fb.

Väl på hotellet fann jag till min förtjusning att de hade svinhög standard med snygga rum och takpool på 45:e våningen. Inte ens de hade gratis WIFI, vad är det för fel på folk, WIFI är en mänsklig rättighet.

Jag tog tre dagar att gå runt i innerstan, kollade upp alla gator, platser, landmärken, gjorde The australian Citizenship test där jag satte 80% rätt och blev godkänd, så nu vet jag mer om australien än de flesta som är födda här, slut citat en inföding. Däremot trodde jag att folk skulle komma fram till mig och ställa frågor, riktigt så funkar det inte här. Jag måste initiera de flesta samtal när man väl gör det är de trevliga. Jag trodde att de skulle springa benen av sig för att få tala med mig, typ stå i kö. Så nu går jag runt och känner mig lite ensam. Tur för mig att det finns facebook och att jag numera även bloggar.

Ensamhet är ett bra ställe att besöka men ett dåligt ställe att stanna på.

Om du vill får du gärna interagera mycket med mig både här och på FB, då blir det roligare. Den här bloggen kommer att innehålla alla känslor, både glada, ledsna, arga, nöjda, och kanske tom genuin lycka.

Snart börjar ju skolan, nu på fredag är det upprop, det borde resultera i några nära vänner. Just grejen med att flytta själv till en ny kontinent är ju att man känner sig ensam och tvingas att bli bra på att odla relationer.


Avslutningsvis laddar jag upp några nya fula skyltar:



Thanks God It´s Friday... Gratis massage... bra för min studentekonomi.


Imorgon kommer jag att skriva om hur det gick till på banken...  (låter ju inte så kul)

...lite om min apartment aswell.