Går runt i Sydney och hittar den här fina byggnaden, jag är inte katolik men blir sugen på att gå in och se insidan.
Väl där inne, där jag tror att det ska vara stelt pågår en karismatisk Gudstjänst, jag slår mig ner, tittar mig omkring. Ser massor utav biktbås, tänker ´hmmm som i en gangster film  -I shot a man today...-´

Sätter mig i kö längst med väggen och tänker, man vet ju inte förrän man har provat. De flesta som går in före mig blir klara rätt snabbt 4 min, men plötsligt är någon där inne runt 10, jag vänder mig om till grannen i bänken (en nunna) och hör mig själv säga "by the mother of God, did somebody just died in there? What is that smell? Friend of yours huh?" Extremt olämpligt sagt, tur att jag bara tänkte det.

Efter 40 minuter blir det min tur och jag märker hur hjärtat slår snabbare, ska jag kalla honom fader, ska jag göra korstecken? Öppnar dörren till båset och knäböjer framför ett draperi, det ligger en instruktion på bordet framför mig, läser lite okoncentrerat och efter en minut hör jag genom draperiet.

"Good afternoon mate!"   En trygg mansröst som har tydlig dialekt.

"Good afternoon Father" (ville säga Padre)

Nu blir det tyst, efter 5 sek säger jag,

"This is my first time..."

"Okay, therefor you hesitated, let me help you..."

Därefter fortsätter samtalet och jag tar upp ett par saker jag gjort som jag avser sluta att göra, han ber en bön, jag ber en bön, han frågar mig om jag ber på morgonen och på kvällen, jag svarar på kvällen. Han tycker att det är ett bra sätt att starta dagen på, att lämna dagen i Guds händer, verkar rimligt.

Jag tackar, går ut och känner faktiskt som att något tungt fallit av mig... coolt.

Med tourettes menar jag att ha tvångstanken att säga något olämpligt vid ett opassande tillfälle. En del skriker BOOOOMB!!! när de går genom tullen, en del ... jaja, whatever.