Dag 15. Del 2, Författarambitioner och extra material.
Den här bloggen kommer uppenbarligen skifta i kvalité, vissa dagar levererar man uppenbarligen inte. Hursomhelst är det bra träning då jag har författarambitioner. Jag har alltid gillat att skriva och mitt mål är att göra det intressant för läsaren oavsett vilket ämne som behandlas. Önskar att jag hade en korr.läsare och ett team av brainstormare.
Senaste två veckorna har jag rest ganska mycket, så centralstationen är ganska familjär numera, det b...
Nä, skitsamma, det var ett dåligt uppslag. Jag berättar historien jag sa jag skulle berätta om när jag ringde 112.
Jag jobbade på statoil lidingö för många år sedan, natt skift (19-07)
En dag någonstans runt kl 18-20 låg jag hemma framför tv:n i min lägenhet på valhallavägen. Jag vaknade av att telefonen ringde, såg på displayen att det var min kollega och att klockan var 19.40. Jag skulle avlöst honom för 40 minuter sedan, jag tyckte det var pinsamt att jag sov vid den tiden och jag HATAR att komma sent till saker, Då kommer jag hellre inte alls.
Massa saker snurrade i huvudet, vad ska jag säga, om jag är sjuk, varför har jag inte ringt och sagt det? Just där och då får jag en idé, jag kommer ihåg att någon pratat om att man kan ha virus på balansnerven, Nu kör vi! Jag ringer 112 och slödrar fram att jag ligger på golvet i min lägenhet och att jag inte kan ta mig upp. Hon ställer frågor och skickar dit en ambulans, hon har mig kvar på linjen och ber mig crawla till ytterdörren och öppna så de slipper ta dit en branman också.
Jag crawlar dit och ser så suddig ut i blicken som jag någonsin kan, två ambulanskillar lägger mig på bår med filtar och bär ut mig. Nu har även min kollega kommit förbi för att kolla att jag är okej. Jag får åka blåljus till sjukhuset men tillfrisknar på något magiskt sätt bara av att komma till miljön. De tar en massa prover och konstaterar att jag haft virus på balansnerven eller något, de är lite förvirrade. Allt stämmer inte.
Jag tror att jag berättade sanningen för min chef några år senare men min kollega har jag inte träffat sen dess.
Senaste två veckorna har jag rest ganska mycket, så centralstationen är ganska familjär numera, det b...
Nä, skitsamma, det var ett dåligt uppslag. Jag berättar historien jag sa jag skulle berätta om när jag ringde 112.
Jag jobbade på statoil lidingö för många år sedan, natt skift (19-07)
En dag någonstans runt kl 18-20 låg jag hemma framför tv:n i min lägenhet på valhallavägen. Jag vaknade av att telefonen ringde, såg på displayen att det var min kollega och att klockan var 19.40. Jag skulle avlöst honom för 40 minuter sedan, jag tyckte det var pinsamt att jag sov vid den tiden och jag HATAR att komma sent till saker, Då kommer jag hellre inte alls.
Massa saker snurrade i huvudet, vad ska jag säga, om jag är sjuk, varför har jag inte ringt och sagt det? Just där och då får jag en idé, jag kommer ihåg att någon pratat om att man kan ha virus på balansnerven, Nu kör vi! Jag ringer 112 och slödrar fram att jag ligger på golvet i min lägenhet och att jag inte kan ta mig upp. Hon ställer frågor och skickar dit en ambulans, hon har mig kvar på linjen och ber mig crawla till ytterdörren och öppna så de slipper ta dit en branman också.
Jag crawlar dit och ser så suddig ut i blicken som jag någonsin kan, två ambulanskillar lägger mig på bår med filtar och bär ut mig. Nu har även min kollega kommit förbi för att kolla att jag är okej. Jag får åka blåljus till sjukhuset men tillfrisknar på något magiskt sätt bara av att komma till miljön. De tar en massa prover och konstaterar att jag haft virus på balansnerven eller något, de är lite förvirrade. Allt stämmer inte.
Jag tror att jag berättade sanningen för min chef några år senare men min kollega har jag inte träffat sen dess.
Kommentarer
Postat av: Anonym
De är väl bara du som lyckas att få en lögn till sanning ? Puss från Thailand
Postat av: simon möller
som sagt skiftande kvalité...
Postat av: André Von Nylén
Från mörker till ljus, fram och tillbaka!
Trackback
