(Först av allt, Josephin Fjaestad och andra blondiner som inte gillar 
att läsa mycket text utan tycker att det bara ska vara bilder i bloggen, 
ni kan sluta att läsa nu, gå och sätt på lite mer mascara istället och 
måla tånaglarna en stund. Det är ingen skam i det, det handlar inte
om att vara smart, det är bara olika om man gillar att läsa eller om man gillar 
att shoppa osv.)






I veckan frågade en av jänkarna vad det är för fel på mig, varför  
är du inte gift? Många har nog ställt sig den frågan, däribland du.
 
Svaret på den frågan är långt, men Om jag ska ge ett kort svar. (du  
kanske också är i samma sits, vem vet :-)
Jag känner många människor som det är fel på som ändå är gifta,  
så jag tror inte att det handlar om. Däremot så tror jag att jag kan  
vara en av de senaste att mogna (bortsett från dem som  
aldrig mognar). 

Mellan 17-27 så gjorde jag två saker (förenklat) 1.  
jag gav mitt liv för att hjälpa människor. På resor till över 8  
olika länder, jag la ner allt eget (bortsett från en sak som jag  
snart kommer till, punkt 2) jobbade med hemlösa på härbärge i 2 år,  
var extremt aktiv och under en period ansvarig för en skitstor  
ungdomsgård vid Centralstationen i Stockholm. Osv. 2. Samtidigt så  
höll jag på att date:a, och strula runt med kvinnor, det gjorde jag i  
hemlighet. Jag trivdes bäst med att bara date:a, jag siktade inte på att gifta mig.
 
Sen krashade kyrkan jag tillhörde och där jag lagt ner mitt liv under  
6 år, mestadels ideelt arbete. Så då var jag 28 år gammal och  
började festa (aldrig varit full innan pga min uppväxt i kyrkan och  
mitt fokus på att hjälpa andra.) Söp runt på stureplan i några  
år, en sen uppskjuten tonårsrevolt. 

När jag nu gjort det, vet jag hur det är och jag längtar inte tillbaka. Hade jag 
däremot inte gjort det tills jag tröttnat hade jag längtat tillbaka.
Senaste tiden har jag faktiskt blivit sugen på att stadga mig, men 
samtidigt drömmer jag om att flytta till New York. :-) 
Det bästa är att jag är lycklig även själv. Så en fru vore bara en bonus. 

Jag har stundtals varit lite ledsen över att jag inte byggt upp något i stockholm 
(köpt lägenhet, bil och gjort karriär) men idag kom jag på att OM jag hade gjort 
det hade jag sannolikt aldrig flyttat hit och jag är helt övertygad om att det här året 
kommer att ge helt sjuka öppningar för framtiden. Så egentligen har jag tur som "misslyckats". :-)

Ibland är de långa och krokiga vägarna de rätta. 

Point is:

Jag läste på kyrkbyggnaden här nere: Jesus, Hope for humanity.
Först tänkte jag, vad lamt skrivet, sen tänkte jag efter och kom på att om det inte varit 
för att jag gått så mycket till kyrkan i uppväxten och hört alla dessa budskap om att 
"älska din nästa som dig själv", och alla liknelser om att om ni hjälper en av mina minsta
(föräldralösa barn, änkor, fattiga osv osv) så hjälper ni mig. mfl.

Jag kom på att jag brinner ju för att ge människor hopp, speciellt de som tror att allt hopp är ute, 
att de är värdelösa och inte har något att leva för. Dem vill jag möta och berätta för dem 
att de faktiskt är skapade med ett syfte, att de är unika. Att om de blir som någon annan så
vore den ena av dem inte nödvändig på jorden. Vi ska alla vara orginal och hitta vår roll. 

Så länge jag gör det jag brinner för är allt annat sekundärt. (Om du läst ända hit Josephine, 
så betyder det där ordet "oviktigt i jämförelse", vad duktig du var som läste färdigt! Fast sannolikt så 
kommer du ju aldrig läsa den meningen.)