Jag har medvetet hållit en låg profil I klassen så långt,
jag vill inte vara den där jobbiga killen som alltid ska säga
något i tid och otid. Den här historien började egentligen igår
när alla i min connectgrupp skulle presentera sig, jag hade av
någon anledning hamnat mitt i gruppen, med folk i typ en
cirkel runt mig (20 pers). Jag utnyttjade tillfället och sa att
jag gillar att vara i centrum och älskar att tala om mig själv. (Folk skrattar)
När jag pratat färdigt gick jag och satte mig i soffan (i cirkeln.)
Sen när de kom till mig igen, på min nya plats började jag
”Hi everyone, I´m Peter and I like to talk about my self...
So I moved here to get a second chance, *looking at someone
3 spots away and ask, do you mind if we switch places?” (Hysteriska skratt)

Alla hade roligt, kanske inte lika roligt när man återberättar det.
Vissa saker skulle kanske upplevas där och då, inte genom en textblogg”.
Jag försöker bara säga att jag jobbar hårt på min entertainment skills.

 

Hur som helt, igår hade vi 6 lektioner innan lunch och klassen var inte lika

delaktig i diskussionen som den brukar, läraren frågade om varför vi var

så inaktiva? Jag svarade till de flestas chock,

”I recon people in here are so hungry so we literally could kill anyone just

to get food” Utan att le.

 

Först blev det tyst och läraren (Margret) såg nästan rädd ut. Hon säger:

 

”That wasnt a very nice way of putting it”

 

”I´m just saying, we had breakfast and then … nothing, people are so

hungry so we could kill anyone just to get food, excuse me for being

straiht forward” (skratt igen)

Jag satte egentligen bara ord på det de flesta tänkte, en del tackade

mig efteråt, en del hjälteförklarade mig. De få i klassen som orkar

översätta det här med google translate eller de som kan svenska undrar

väl förstås varför jag skriver sånt här i bloggen och kanske framför allt

vem jag är och exakt HUR sjuk jag är. Ni som läser det här från sverige

vet ju redan hur sjuk jag är.

 

 

 

Igår kväll såg vi 300. (Om du har sett den uppskattar du citaten nedan)

 

Persian: A thousand nations of the Persian empire descend upon you. Our arrows will blot out the sun!
Stelios: Then we will fight in the shade.

Persian: My arm!
Stelios: It's not yours, anymore.

 

[as arrows rain down on the Spartans, Astinos begins laughing hysterically]

Stelios: What the hell are you laughing at?
Astinos: Well, you had to say it!
Stelios: What?
Astinos: "Fight in the shade"!