Det engelska ordet är broken. Exakt så känner jag mig idag och 
ganska ofta. Det är någonting positivt, men känslan man har är 
negativ. Jag känner mig liten, ensam, slagen i spillror och beroende. 
Beroende på VAD du är beroende av så kan det vara någonting 
positivt. Jag VET att jag är på rätt väg, men det är en jobbig väg.

 
Nej, jag försöker inte skriva en djup text (jag hatar att läsa djupa  
texter i bloggar) jag skriver bara exakt som jag känner, jag lovar att  
fatta mig kort.
 
Idag tog vår tutorialleader oss till ett café och en vacker uteterass  
vid en stor damm med massor av australiensiska fåglar. 25 grader, sol  
och ett vacker mix av människor från alla världsdelar. De flesta i  
gruppen fikade och samtalade med någon, av någon anledning hamnar jag  
utanför gemenskapen genom att inte ta initiativ till samtal. 

Det får mig att känna mig utanför, men på ett sätt ett självvalt  
utanförskap. Jag tycker det är så mycket lättare med helt  
främmande människor.
 
Jag är en paradox, egentligen är jag extremt social och orädd men en 
annan sida av  mig isolerar sig och ... (kom igen nu, du lovade ju 
att inte skriva långt och djupt.)

Jag talar gärna inför 1000 nänniskor men ogillar att umgås med 30.
Jag är hellre på en liten fest än en stor. (konstigt?)

Hur funkar du när du är ny i en större grupp, tar du initiativ eller  
är du tyst? Vad skrämmer dig?


En annan sak är att jag älskar skräck/thriller och framför allt rysare. 
Jag älskar att bli rädd.

Sett den här? 


 
 
Nej, du som är inbiten i genren kommer inte att bli rädd. 
Du som blir rädd av bara bilden ska nog inte se den.
Personligen så gillade jag den.  8,2.